13/01/2010

Tog på värjan och stötte henne i Hjorten

När man läser J.J. Wecksells Daniel Hjort är det svårt att inte tänka på Shakespeare. Eller kanske man borde säga Hagberg. Daniel Hjort fick sin premiär 1862 ("Första gången uppfördt å Nya Teatern i Helsingfors den 26 november 1862", som min upplaga av pjäsen - K.E. Holms Förlag, Helsingfors 1901 - har det på titelsidan), Carl August Hagbergs Shakespeare-översättningar kom ut mellan 1847 och 1851 (en rasande takt - även om själva arbete tog honom längre säger Nordisk familjebok:"Enligt hans egen utsago medtog detta arbete nära elfva år af hans kraftigaste mannaålder").

Wecksells Hjort är främst Hamlet, men även Jago (i en förrädisk replik citerar han Jago: "Jag är ej, hvad jag är"), och till en inte ringa grad bastarderna Edgar och Faulconbridge. När Hjorts älskade Sigrid tar sitt eget liv dränker hon sig naturligtvis. Det måste hon göra för att det gjorde Ofelia. Och som en sann shakespearesk hjälte dör Hjort en tragisk död i slutet.

Nordisk familjebok hävdar, intressant nog, att Daniel Hjort faktiskt var verklig och verkar ha varit något av en fascinerande lurifax. Han vistades, som pjäsen påstår, på Åbo slott 1597 när hertig Karl belägrade det, "som informator eller sekreterare hos riksmarsken Klas Fleming", och "skall därvid ha öfvertalat besättningen att uppgifva slottet." Genast efter detta studerade han i Leipzig, "vann utrikes magistergraden och äfven titeln af kejserlig 'poëta laureatus'". Undrar vad det var för något han skrev? Man antar att alla hans skrifter är borta. Senare uppförde han skumma uppdrag i Lappland och bland annat "förde ett antal Lappgossar att uppfostras i Uppsala", vilket då låter ganska illa. Uppenbarligen handlade det om något slags etnisk rensning, som dagens term lyder. Andra skumma uppdrag innebor underhandlingar med danskarna och ryssarna. Han hade en position på Viborgs slott som hertig Karl Filips sekreterare och var inblandad 1613 när "underhandlingen bedrefs om hertigens mottagande af den ryska tsarkrkonan." Det blev ju inte av. Kunde ha blivit ganska annorlunda om det hade gjort det. 1615 blev han "ihjälstucken af en knekthöfvitsman Erik Nilsson."

Artikeln slutar med orden: "H. var fal för guld, men lärd och begåfvad." Någon borde faktiskt ta en ny titt på den verklige mannen Daniel Hjort - och kanske skriva en ny pjäs eller roman om honom?

Som bekant insjuknade Wecksell i schizofreni som 24-åring, precis inför pjäsens premiär och levde ut resten av sitt liv, 45 år, på Lappviken. Så här skriver Nordisk familjebok om pjäsens premiär: "Skalden var närvarande, men utan att mera kunna fatta hvarken det bifall, som stycket väckte, eller den hyllning, som kom honom till del. Han var då redan hemfallen åt en obotlig sinnessjukdom , af hvilken han sedan dess alltjämt led."

Av Wecksells produktion lever ett antal dikter vidare, särskilt som sånger. Jag tänker då på Sibelius-sångerna Var det en dröm? och Demanten på marssnön. Andra komponister som använt hans texter är Collan, Diktonius, Järnefelt och Melartin.

Men Wecksell-kompositionen primus inter pares är naturligtvis Selim Palmgrens enda opera Daniel Hjort från 1910, ett kraftigt och (tänker man på tidpunkten för uppkomsten) häpnadsväckande fräscht och rentav modernt stycke. Vilket är lite underligt eftersom texten inte alls känns modern (men inte, an sich, föråldrad heller, det vill jag inte påstå) och librettot respekterar texten och återger den nära på stavelse för stavelse. Så kan det gå ibland: man håller sig strikt till det arkaiska och slutresultatet är tvärt det motsatta. Metafysik.

Operan spelades in av Åbo filharmoniker under Ulf Söderblom. I CD:ns textbilaga skriver C.J. Gardberg lite mera om den historiske Hjort. Han föddes antagligen i Småland, adlades 1607 och fick ett nytt namn: Hjortvipa. "Han blev dock ingalunda nedstucken på Åbo slott; det ödet drabbade honom först 1615, då en knekthövitsman under ett dryckeslag i Stockholm hos psalmdiktaren och kyrkoherden Sigfrid Aronius Forsius 'tog på värjan och stötte henne i Hjorten, så att han stalp baklänges vidöppen'."

Ett par intressanta saker. Det hela skedde i Stockholm och hemma hos Forsius. Forsius var då predikant i Riddarholmskyrkan, en viktig befattning, men fick gå efter incidenten. Forsius och Hjort var gamla bekanta, hade träffats kanske redan i Finland. Det var nämligen därifrån Forsius var, närmare bestämt från Helsingfors, vilket då hans namn vittnar om. "1601 skickades F. jämte von Birckholtz och Daniel Hjort av hertig Karl upp till Lappmark för att verkställa geometriska jämte geografiska mätningar. Dessa utfördes med mycken omsorg, och resultaten voro af stor betydelse för den geografiska kunskapen om dessa trakter", skriver Nordisk familjebok.

Hjort är alltså tjänsteman, politiker, diplomat, vetenskapsman, poet, förrädare, agent provocateur, antagligen spion, poet. En tämligen mångfacetterad varelse. Hans slut får mig att tänka på Marlowes slut, a reckoning in a small room, när spionen och poeten Marlowe fick en dolk i ögat i ett bråk på ett värdshus. Bråket var mera komplicerat än det såg ut att vara (åtminstone om man får tro på Charles Nicholl och hans utmärkta Marlowe-studie The Reckoning, och det får man ju). Detsamma, antar jag, gäller bråket mellan Hjort och knekthövitsmannen.

Hjort var inblandad i så många intriger, så många skurkstreck, så många skumma affärer, att hans slut måste ha ytterligare dimensioner, det kan inte enbart handla om ett banalt fyllebråk. Författaren i mig kräver det.

5 comments:

R.R. said...

Tämähän oli illuminatiivinen bloggaus, även på svenska - toivottavasti spefi-suoni alkaa sykähdellä ennen pitkää D. Hjortin tahtiin...

PS said...

Asia vakavasti harkinnassa. Hjorthin murhaaja Erik Nilsson oli muuten hänkin Suomesta ja Forsiuksen sukulaisia - ze ploot hee thickens, hein?

Falstaff said...

Mycket intressant!

Dessvärre var nog Hjortens död mer prosaisk: det rörde sig helt klart om ett fylleslagsmål. Forsius vittnesmål om händelsen finns på Stockholms stadsarkiv och har publicerats av Hjalmar Holmquist i Svenska kyrkans historia IV:I, Stockholm 1928 s. 496-497.

Nils Ahnlund har också skrivit en läsvärd och någorlunda tillförlitlig uppsats om Hjorten som ingår i volymen Svensk sägen och hävd: kulturbilder, Stockholm 1928.

En hel del av Hjortens poesi finns också bevarad - referenser bör finnas i Svenskt biografiskt lexikon.

PS said...

Tack ska du ha, Falstaff, underbart att få veta vart man ska vända sig för att reda ut härvan! (Och vilken präktig nick du har!)

Dessa verk måste jag absolut leta reda på.

Men. Jag understryker: men! Om man vore så våghalsig att man tog sig an Hjortens död och förvandlade den till fiktion - då skulle det bara inte kunna röra sig om ett simpelt och banalt fyllebråk. Nej. Aldrig i livet. Det skulle definitivt röra sig om klandestina motiv och nedriga intriger på toppen. Och detta efterföljt av en massiv cover up. Så att Forsius ljög. Klart att han ljög.

Men å andra sidan - det är ju sjuttons ironiskt att en man som Hjorten möter sitt öde just som han gör det. Vill man ha en annan betoning på texten så använder man sanningen. Och det kan vara lika saftigt så.

Falstaff said...

Tja, ska man göra fiction på det ligger väl Forsius kontakter med kung Sigismunds anhängare väl till: han hade två gånger suttit fängslad, misstänkt för stämplingar mot Karl IX, och han var god vän med Johannes Messenius som 1616 spärrades in på livstid för sina polska kontakter. Kanske Hjorten visste för mycket...?

Å andra sidan är Forsius i mitt tycke en betydligt intressantare person än Daniel Hjort, och därtill en bättre författare - dessvärre rätt bortglömd i Sverige och, misstänker jag, i Finland. Arno Forsius har skrivit en biografi om honom som kom ut 1996, dessvärre på finska som jag inte behärskar, så jag kan inte uttala mig om dess litterära kvaliteter, men det jag fått ut av hans hänvisningar verkar rätt tillförlitligt.