Resa i innerrymden

Att läsa Eugen Semitjov är att resa 30 år bakåt i tiden. Känslan är ganska underbar men samtidigt pinsam som bara fan. Man blir konfunderad men ändå känner man en definitiv sense of wonder.

Semitjov, så känns det nu, var ett av de avgörande stegen mellan Erich von Däniken och Carl Sagan (och så hade man ju naturligtvis de inhemska varianterna Nils Mustelin och Björn Kurtén!), det som styrde kosan mot det rationella och naturvetenskapliga istället för det enbart sensationella men underbart och underhållande oförklarliga.

Semitjov - ja namnet var ju nästan som Asimov. Han skrev fakta men även fiktion han med - helt som Asimov. Ja, Semitjov var vår egen nordiska Asimov, vilket gjorde en massa sf-frälsta finlandssvenska skolgossar lyckliga, han var ju så gott som en av oss. (Vilket då gjorde att Asimov och alla andra gudomliga sf-giganter de blefvo ett steg mänskligare för oss äfven de.)

Därför, när jag stötte på en bok av honom, så kunde jag bara inte låta bli att införskaffa den. När läste jag honom senast? 1982? Säkerligen inte senare än så, om ens så sent. Och boken ifråga, Mellan dröm och verklighet - Rapport från "den inre rymden" från 1979 hade jag aldrig läst. Kommer åtminstone inte ihåg den.

Det fascinerande med Semitjov är just att detta är hans plats, mellan von Däniken och Sagan. Hans skriver underhållande men ytligt vilket möjligtvis beror på det att han är en journalist. Han låter folk tala, vilket är bra, men utmanar sällan deras utsagor. Åtminstonen inte så starkt som han kunde.Vilket då leder till ett något schizofrent men underhållande resultat: de får säga precis vad de vill (ju galnare desto bättre, de facto) och Semitjov bara ler snett. Det är ju det som journalistik av ett visst slag brukar gå ut på: att låta folk göra bort sig. Effektivt blir det ju ändå, om man förstår ta det mesta cum grano salis.

Så att hela boken är ett fall av caveat lector: allt är på läsarens eget ansvar.

Men saftiga grejor har han ju att komma med. Som till exempel när han intervjuar en viss tysk elektronikexpert vid namn Gottfried Wieland. Detta påstår Herr Wieland: "Inom tio år kommer de tyska TV-forskarnas 'stora dröm' att bli verklighet. Instrument registrerar hjärnans elektriska impulser under sömnen - en dator omvandlar impulserna till bilder som spelas in på videoband. När man vaknat ska man kunna köra upp bandet i en videobandspelare och se nattens drömmar i repris i sin egen TV." Jag tror att Robert Silverberg har skrivit en novell just om det här, kanske lite tidigare. "Det blir kanske ett obehagligt uppvaknande för mången äkta hälft, tillägger ingenjör Wieland småleende. Kanske blir det lugnast att spela upp drömbandet för sig själv, i enrum till att börja med."

I drömmar flyger vi ofta. Detta kunde bero på, spekulerar Semitjov, att våra förfäder var forntida astronauter. "En gissning är att en främmande rymdexpedition skulle ha lidit skeppsbrott på jorden för någon miljon år sedan. Att besättningen inte haft någon möjlighet att komma härifrån, utan tvingats försöka fortleva under primitiva former. Deras efterföljande generationer blev halvvildar, de smälte samman med sin omgivning, glömde sitt ursprung. Kanske skulle några dunkla nedärvda minnen ha bevarats i deras undermedvetna . . ." Eller, som han sedan tillägger, kan det måhända bero på att vi när vi ligger och sover inte har tyngden på fötterna.

Från drömmar till telepati. Visste ni att ryssarna utförde telepatiska experiment på ubåtar? Detta gjorde de med hjälp av katter. De separerade kattan från ungarna och tog ungarna ombord en ubåt. Sedan började besättningen på ubåten, vid förutbestämda klockslag, avliva ungarna en efter en, medan vetenskapsmännen i sitt laboratorium observerade om kattan reagerade telepatiskt på att ungarna decimerades. Låter en aning suspekt, måste jag säga. Men resultat verkar de ha fått, påstår åtminstone Semitjov.

Ryssarna verkar ha varit särskilt aktiva inom den parapsykologiska forskningen. Något som kanske förklarar ett och annat.

Ett liknande, men lite humanare, experiment utförde amerikanarna. Men istället för ubåt använde de rymdraket och istället för att avliva små kattungar använde de kort. Edgar Mitchell var en av astronauterna på Apollo 14 och han hyste ett livligt intresse för allt som har att göra med det paranormala. Han arrangerade ett antal experiment. Han var på Månen och beskådade kort, ett antal individer på Tellus försökte skåda vilka kort han tittade på. Enligt Mitchell var experimentet tämligen lyckat. Men det måste påpekas att ibland såg telepaterna kort även när Mitchell inte "sände hjärnvågor" till Jorden. Ganska ofta, faktiskt. Får man tro på Mitchell så utfördes experimenten på grund av det att NASA var intresserad av att ha ett backup-kommunikationssystem ifall alla mekaniska system gick i olag. Personligen skulle jag helst inte åka i en farkost som litar på telepatisk kommunikation, men det kan ju vara en smaksak.

Efter Apollo 14 (1971) grundade Mitchell, som var den sjätte människan som besteg Månens yta, ett eget institut, Institute of Noetic Sciences, där han forskade i allt som föll utanför det som den konventionellare vetenskapen nonchalerade. Institutet verkar faktiskt ännu vara vid liv. Såhär står det på deras hemsida: "IONS is a nonprofit membership organization located in Northern California that conducts and sponsors leading-edge research into the potentials and powers of consciousness—including perceptions, beliefs, attention, intention, and intuition. The Institute maintains a commitment to scientific rigor while exploring phenomena that have been largely overlooked by mainstream science." Och för den som undrar vad i all världen noietic betyder svara hemsidan på följande sätt: "The word "noetic" comes from the ancient Greek nous, for which there is no exact equivalent in English. It refers to "inner knowing," a kind of intuitive consciousness—direct and immediate access to knowledge beyond what is available to our normal senses and the power of reason." Och ännu: "What are 'Noetic Sciences'? Noetic sciences are explorations into the nature and potentials of consciousness using multiple ways of knowing—including intuition, feeling, reason, and the senses. Noetic sciences explore the "inner cosmos" of the mind (consciousness, soul, spirit) and how it relates to the "outer cosmos" of the physical world."

Om Uri Geller skriver Semitjov en hel del. Ja Geller. Jag minns själv när han i mitten av 70-talet besökte Finland och alla tidningar skrev långa trudeluttar om fenomenet Geller och lovsjöng denna stora talang som böjde skedar och startade om klockor. Vilket han även gjorde levande i ett TV-program: han böjde allehanda diverse skedar och fick TV-tittarnas gamla klockor att gå. Och hör och häpna - när Geller sa att nu ska alla därhemma plocka upp en gammal klocka gjorde min mamma just det, plockade upp en urgammal söndrig klocka hemma hos oss och snart började den ticka när hon höll den i sin hand, helt som Geller sa att den skulle göra. Ett mirakel! James Randi är av annan åsikt. Såklart.

Detta skriver Roland Adlerbeth om en bok om Geller av en viss Andrija Puharich: "Uri Gellers uppvisning i TV var förvisso både fascinerande och intressant, men den störtflod av obevisade påståenden som väller fram i denna bok är avsevärt svårare att ta på allvar. Enligt Puharich står han själv och Geller i direktkontakt med ett slags överlägsna rymddatorer som kallas De Nio och ibland är Gud, ibland hans representanter. Tefat och teleportationer hopas i drivor överallt där de drar fram, och diverse antydningar görs om att Geller är en ny Kristus och att han och Puharich bär världens öde i sina händer. Förvisso krävs det mycket tro för att tro på detta. Jag gör det inte."

Det som gör boken intressant ännu idag (även om den ganska långt är föråldrad) är att Semitjov verkligen träffar och intervjuar en stor del av dessa herrar. Han träffar Mitchell, han är åskådare medan Geller utför sina "mirakel", han träffar till och med "PSI-pionjären" Joseph Rhine, mannen som på 30-talet uppfann PSI-korten: dessa kort med "stjärna", "kors", "våg", "ochvadalltharde".

Rhine var ursprungligen botanist men 1922 i Chicago hörde han ett föredrag om parapsykologi och detta var vändpunkten. Han började studera fenomenet och var antagligen en av de allra första som gjorde det på universitetsnivå, med strikta vetenskapliga kriterier. Och föredragshållaren vars tal ledde till denna nya karriär? Ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle som berättade om sina spiritualistiska upplevelser, öden och äventyr.

Ett av de mera fascinerande fallen i boken är siaren och fjärrskådaren Kjell Folkesson. Honom träffade Semitjov redan som barn hemma hos sig, vilket då måste ha bidragit till detta livslånga intresse för övernaturliga fenomen.

När jag nu gräftade kring Semitjov märkte jag att herreje både hans far och bror var också författare och skrev såväl filmmanus som böcker. Båda hette förresten Vladimir Semitjov. Fadern medverkade bland annat i John W. Brunius film Johan Ulfenstjerna (1923) som handlade om fallet Eugen Schauman vs. "Bobban" Bobrikoff och utspelade sig naturligtvis i Helsingfors. (Brunius bäst kända film, åtminstone här i Finland, är ju Fänrik Ståls sägner I & II, 1926.) I huvudbibliotekets källare råkade de ha ett exemplar av Vladimir Semitjovs science fiction-roman 43.000.000 mil i världsrymden (1930) på finska (Avaruuslaiva, 1938), så den var man ju tvungen att läsa. Och det var ju ganska intressant, särskilt när man ihågkommer att författaren är en rysk emigrant. Och jag antar att det är fadern som skrev romanen, sonen är lite ung för det (men inte hopplöst så, han föddes 1912). En pojkbok, en underhållande och rolig pojkbok för den som gillar rymdfart och rymdvarelser och främmande planeter och allt detdär, men ändå undrar man lite om allt är riktigt på sund botten. Att roffa åt sig guld från andra himlakroppar år i mitt tycke inte den allra bästa premissen för en rymdresa. Inte ens i en oskyldig pojkbok.

Det är ett bra tag sedan jag läste Eugen Semitjovs egna romaner. Eller kanske bara en. Minns åtminstone inte flera. Man undrar hur de har hållit mot tiden? Kanske man borde gräva fram en och ta en titt.