Tanckar om jordens skapnad

Det blev lite tal om finlandssvensk science fiction på Ahrvid Engholms Skriva-lista precis efter Finncon - just angående vår panel visavi ämnet. Det var då som Zen Zats (Sveriges turbator, ungefär) Bertil Falk, lite i förbigående, sprängde nyhetsbomben. Den äldsta science fiction-boken skriven på svenska torde vara Tanckar om jordens skapnad från 1741. Och boken var skriven av en viss Johan Krook som, påpekade Falk, hör och häpna, var från Finland!

Nå, i princip är detta ingen nyhet. Det står faktiskt redan i Sam J. Lundwalls bibliografier. Lundwall skriver: "Krook föddes 1713 i Finland, troligen i Nyland, och disputerade 1737 i Uppsala. 1746 återfinns han i Åbo som preses för en filosofisk avhandling. Han blev sedan hovsekreterare. "Tanckar om jordens skapnad" kan sägas vara Sveriges första science-fictionroman. Författaren inleder arbetet med att konstatera att man "i denna här wår tid, med icke mindre beswär än omkostnad, endteligen wil weta: [...] den rätta beskaffenheten af wår jord, hennes yttra figur och skapnad, om hon, som man i de äldre tider godt och enfaldeligen trodde, skal wara lik en pankaka, eller som man nu i de nyare disputerar, antingen hon är mera lik en citron, än såsom en hollendsk ost." Huvudpersonen ger sig upp i ett luftskepp för att titta på jorden och väl ute i rymden blir hans nyfikenhet så stor att han far till månen. Där upptäcker han ett berg av glasflaskor som innehåller jordbornas förlorade förstånd. Han far tillbaka till jorden utan att ha fått besked om jordens skapnad, men väl om "rätta distantien emellan förnuft och dårskap". Böök skriver om boken att "denna berättelse är framställd i ett maner, som tillhör det odrägligaste man öfver huvud kan tänka sig". Författaren dog 1778 i Stockholm."

Men att Krook både: a) skrev den första svenska science fiction-boken och b) var från Nyland är något som, hittills, gått åtminstone mig helt förbi, fast Lundwalls bibliografiska prestationer icke är mig helt obekanta. Jag misstänker att jag inte är helt ensam i den saken.

Men vem var då denne Krook? Inte mycket utöver det Lundwall nämnde tycks vetas om honom. Men lite finns det nog på nätet. Lagus studentmatrikel vet detta om honom: "Krook, Johan. Borgo. p. 327 || Hans far p. 221. Gymnasist i Borgå 1728. Student 1730. Uttog testim. i k:m 8.8.1733. Student i Upsala 25.9.1733. Respondens der 1737 u. Grönbergh, 1737 pro gradu u. Ullén. Magister der 1737. Præses i Åbo 14.6.1746 för „Theses philosophicae“, resp. Sam. Krogius. Blef hofsekreterare."

Helsingfors universitets studentmatrikel har detta att förtälja: "kl. 1730 Johan Krook 5734. Vht: Hollolan kirkkoherra, FM Bengt Krook 4308 (yo 1698, † 1749) ja Katarina Printz. Porvoon lukion oppilas 7.10.1728 – 1730. Ylioppilas Turussa kl. 1730 [Krook] Johan. Borgo _ 327. Ylioppilas Uppsalassa 25.9.1733 Joh. Benedicti Krook Nylandus. Respondentti Uppsalassa 24.3.1737 pro exercitio, pr. käytänn. filos. prof. And. Grönwall. Respondentti Uppsalassa 28.6.1737 pro gradu, pr. teor. filos. prof. Petr. Ullén. FM Uppsalassa 30.6.1737. Preeses Turussa 14.6.1746. — Hovisihteeri. † Tukholmassa (Riddarholm) 1.9.1778. Naimaton."

Och ytterligare: "Viittauksia: HYK ms., Index s. 108b. — V. Lagus, Studentmatrikel I (1889–91) s. 402 (LXXXII); Turun akatemian konsistorin pöytäkirjat XII 1726–1731 (julk. T. Carpelan, 1948) s. 497, 499; Turun akatemian konsistorin pöytäkirjat XIII 1731–1738 (julk. T. Carpelan, 1952) s. 179 (8.8.1733, erlade chartae sigillatae afgifften för ett testimonium), 182, 238; Turun akatemian konsistorin pöytäkirjat XV 1742–1747 (julk. V-M. Autio, 1968) s. 160 passim; A. Jörgensen, Nyländska avdelningens matrikel 1640–1868 (1911) #382; Uppsala universitets matrikel II 1700–1750 (utg. A. B. Carlsson, 1919–23) s. 240; B. Lunelund-Grönroos (julk.), Matriculum gymnasii Borgoensis 1725–1809. SSJ 17 (1946) #68. — J. H. Lidén, Catalogus disputationum I. Disp. Upsalienses (1778) p. 219, 481; A. Bergholm, Sukukirja I (1892) s. 738 (Krook. Uudenmaan suku. Taulu 2); K. G. Leinberg, Dissertationes academicæ Fennorum extra patriam. BNF 58 (1900) #68; J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642–1828. HYKJ 30 (1962–66) #2107P."

Alltså född i Borgå (Borgo!), far kyrkoherde i Hollola, släkten starkt infesterad av kyrkofolk. Men sedan tar det slut.

I sitt mail nämnde Falk att Lunds universitetsbibliotek råkade ha ett exemplar av Krooks bok. Men, eftersom mannen då levde, skrev och publicerade sin bok i Sverige, fanns det ingen orsak att anta att man i Finland skulle hitta hans bok. Inte sådär bara. Det att han var född i Finland var en ganska incidental bagatell. Vem kom ihåg honom idag? Vem kom ihåg hans bok? Vem hittade bokens anknytning till Finland? Nej, det faktum att mannen som skrev Sveriges första science fiction-bok var från Finland var nog ett föga känt faktum i hans gamla hemtrakter.

Det var när jag i helt andra ärenden besökte vår nationalbibliografi Fennica som jag kom på att ta en titt om boken, möjligtvis, kunde finnas nämnd där. Och denna språkligt tämligen schizofrena anteckning hittade jag i registret: "Författare: Anticthon, salanimi, k. 1778. Titel: Tanckar om jordens skapnad, eller Fonton Freemassons äfwentyr, till högwälborne herr grefwen **** och nu med anmärckningar till trycket befordrat af Anticthon. Förlag: Stockholm : tryckt hos Lorentz L. Grefing, 1741. Omfång: [1-3] 4-80 s. ; 4:o. Anmärkning: Nimiösivulla myös: [motto] O! Proceres, censore opus est, an haruspice nobis? Juven. Arkit: A-K4. Material: monografi. Verkets språk: swe. UDK-klassifikation: 839.7 -3 11/12. Annan författare: Grefing, Lorentz Ludvig (kirjapaino, Tukholma, 1739-1769. Samling: KANSALLISKOKOELMA (käyttö vain lukusalissa). Signum: Reenpään kok. Filosofia."

Vilket då betydde att Universitetsbiblioteket (eller Nationalbiblioteket som det officiellt heter nuförtiden) ägde ett exemplar, och helt slumpmässigt, vågar jag påstå, eftersom det handlar om en donation. Men egalt! De hade ett exemplar - ett exemplar som man fick läsa!

Så till Unionsgatans branta backe styrde jag mina steg och innan jag visste vad som hände höll jag Krooks revolutionerande opus i mina händer. Det kändes - ja - ganska magnifikt. Att läsa en svensk science fiction-bok från 1741 i originalupplaga är inte något man gör varje dag precis.

Bokens text var inte alltför lätt att förstå eftersom vårt bekanta alfabet endast användes i vissa utländska citat. För övrigt var det att tolka de olika kufiska tecknen: och dessutom tycktes versalerna inte alls ha något att göra med sina respektive gemener. Och vice versa.

Men det blev gjort. Och boken blev läst.

Själva ramberättelsen är enkel. Berättaren Fonton Freemasson vill äntligen få reda på vilken form Jorden har. "Högvälborne herr grefwen har sig wäl bekant, hvad man i denna wår tid, med icke mindre beswär än med omsorgnad, wil egentligen weta: iag menar den rätta beskaffenheten af wår Jord, hennes yttra Figur och skapnad, om hon, som man i de äldre tider godt och enfaldigen trodde, skal vara lik en pannkaka, eller som man nu i de nyare disputerar, antingen är mera lik en Citron, än såsom en Hollendsk Ost."

"Minsan det går/ei längre an/at krypa i det tysta."

Han lyckas bygga en flygande maskin eller egentligen ett "luftskiep" och sätter ut. Skeppet tar honom upp, allt högre upp genom himlarna, ut i rymden där synen av alla dansande stjärnor och majestetiskt kretsande himlakroppar helt hypnotiserar honom. "I betracktan af denna widd blef jag wäl förstörd, bestört för denna myckenheten skull, förskräckt utöwer en så widlöftig storlek, men därhos kär uti denna deras fägring, och ännu mera undrande nyfiken at se alla uti en ständig rörelse, utan att ändock röra hvarandra. Jag glömde alltså bort icke allenast mig sielf, at iag war en dödelig, utan ock min hemvist, jorden."

Världsrymden förför Fonton Freemasson till den grad att han helt glömmer bort sin ursprungliga intention. "Jag såg nu intet mindre efter, än som det, om hon är flat, fyrkantig, rund, aflång (. . .), om hon stödiar sig på stolpar, på fyra par Oxars ryg, som de i Japan mena, på fyra Elephanters, som Indianerne föregifwa, eller om hon ledig och lös swäfwar i luften: Om hon får behålla den äran de gamla henne tillagt, att var en orörlig medel=punct et centrum för hela werlden, eller ock om hon med de nyare Philosophers samtycke, måste taga sig den mödan uppå, och i följe med de andra Planeterna löpa om kring Solen."

För att inte segla alltför djupt i rymden och där hopplöst förirra sig styr Fonton Freemasson sitt luftskepp mot Månen och landar där. Han upptäcker strax att det finns liv på Månen: växter och djur - och sedan stöter han på månmänniskor. Dessa ligger på en klart högre nivå än vi nere på Jorden men trots det inser de att Fonton Fremasson inte är ett djur och accepterar honom i sitt sällskap.

En dag är månmänniskorna ute och jagar vilt och Fonton Freemasson tappar bort sig. Det är då han gör sin upptäckt. När han vandrar vilse stöter han på ett berg av glasskärvor. Berget påminner honom om en "Bruna-hög" (?) eller en "Ätte-backe". När han studerar skärvorna noggrannare märker han att bland dem finns även hela glasflaskor.

"Omsider som iag ännu vid närmar påsende förmärkte, at dessa här omtalta glas de vore teknade med Romerska sifror, och iag sålunda kände igen något som war hemma ifrå jorden, så wiste iag då intet mera hwarken hwad iag skulle säja eller tänka, här stannade hela min lilla inbillnings gåfwa, det war mig en sak som iag intet kunde begripa, ty lämnar iag det såsom et (. . .) och tänker intet vidare här uppå, utan mera huru iag, utan någon särdeles anfäktning, skulle komma ifrå detta förtrollade stället." Och: "Mån, likasom Rom fordom=dags af Albae ruin, får terricolarum interperentia, igenom the earthli folly profiterar, fastän tiden går, och sättet huru detta sker, skulle blifwa så obegripligt härefter, som okunnigt det hafwer warit alt härintils."

Det tar en stund men sedan börjar Fonton Freemasson förstå vad det handlar om, vad de kryptiska glasflaskornas hemlighet är: Månen drar till sig det mänskliga förnuftet som det drar till sig tidvattnet. Vi tappar delar av vårt förstånd, det evaporerar till Månen där det sparas i glasflaskorna.

"Sålunda så fant iag icke allenast på denna här häritida obekanta sanning, at nemligen wår Siäl, på wist sät, äfwen som wår krop och hela den öfriga jorden ständigt evaporerar, at hon ock i brist af näring och behörig skötsel, kan aldeles mista sin styrka och sit förnuft, utan ock, få i ansende sielfwa contexten, at endel af wåra Poëter samt Philosopher, icke utan orsak, ansedt wår jord för en Planet, som är öfwer alt full besatt med förnuftelöst Folk: 'Tous les hommes sont Fous & maigre tous leurs foins, Ne different entre eux, que de plus ou de moins.' Mindes vult decipi, at hela werlden sielf gierna wil wara dåraktig och på alt sät blifwa bedragen."

Fonton Freemasson känner behovet att söka fram sin egen flaska och återskapa sitt förnuft. Men vilken flaska är hans? Det kan han inte veta. Han ber månmänniskorna att få återvända hem och de ger honom tillstånd. Men det verkar inte riktigt bli av. Månmänniskorna vill gärna höra om hur allt är på jorden och Fonton Freemasson berättar hur vi har det. Månmänniskorna är enormt roade. Fonton Freemasson å sin sida vill gärna höra om hur saker och ting är på Månen och månmänniskorna berättar för honom. Fonton Freemasson är minst sagt fascinerad.

Men ändå börjar han längta hem. Det är ju nästan hans plikt att sprida sin nyfunna kunskap. "At wi Bröder i Apollo hafwa en oinskränkt påfunds makt, wi ha låf at resa til himlar, afgrunder, stiernor och nya werldar at wid hemkomsten wisa Folck sina dårskaper." Så han återvänder till jorden och sin käraste Eucharis.

Men kan han vara tillfreds med sin tidigare existens, efter allt han sett och lärt sig och upplevt? Nej, det kan han ej. "Ei gör iag på slutet så godt som wåld på mig sielf, och tager så fram mit luftskiep, ställer det uti fria luften, sätter mig däruti, och då man icke utan förundran afwaktar, hvad iag hade sinnet at företaga, så ser man mig fri ledig och lös sakta swäfwa uti ren och stilla luft, til dess iag helt ich hållen omsider så försvan utur alles theras åsyn." Ett elegiskt slut: Fonton Freemasson återvänder till Månen.

Ett klassiskt mönster, satirikerns grundredskap - helt som tex. hos Swift. Vi reser till ett främmande land eller en främmande land, skådar vår egen dårskap, och till slut äcklas av både våra medmänniskor och samhället vi lever i.

Jag vet inte egentligen om Krooks bok kan kallas prosa. I Universitetsbibliotekets samling är boken klassificerad som filosofi. Det kan handla om olika tiders olika litteraturuppfattingar. Tanckar om jordens skapnad är för våra ögon en ganska orolig melange vetenskap, filosofi, essäistik och skönlitteratur. På 1740-talet gjorde man inte sås stor skillnad - allt vad belles-lettres. Filosofi och naturvetenskap - finns det någon skillnad? Allt handlar ju om tankar.

Krook är exceptionellt beläst. I texten nämner han föregångare inom fantastiken som Cyrano de Bergerac, Dominicus Gonzales, Athanasius Kircher, Jesuiten Pater Daniel och Astolphus, samt även Ariosto och Vergelius. Dock inte tex. Swift. Av naturvetenskapare nämner han Doctor Wilkens, Hugenius, Fontenell, Gracian, Balfac, Copernicus och Galilaeus Galilaei (som han stavar dem). Det är solklart att han känner till litteraturen, både den moderna och den klassiska, att han vet vad vetenskapsmännen och filosoferna anser om de kosmiska frågorna. Det är inte problemet med boken.

Problemet är att han hela tiden verkar känna sig tungt förpliktad att påminna läsaren om sin vida kunskap och beläsenhet. Sällan lyckas Krook prestera en enda mening utan ett lärt citat. Det är helt normalt för honom att belasta en enda sida med tre eller fyra långa citat, ofta på tre eller fyra olika språk: engelska, franska, latin, forngrekiska. Huruvida citaten är relevanta är icke frågan. Det kan en som inte läser forngrekiska knappast avgöra. Men i varje fall gör citaten texten tungläst och ibland så gott som oläslig.

Läsaren är inte intresserad av vad Aischylos har att säga - läsaren vill veta vad allt underligt och fascinerande det finns på Månen. Hurdana månmänniskorna och deras samhälle är. Allt detta så gott som förtiger Krook. Han ger oss nästan inga narrativa detaljer. Han beskriver inte månsamhället. Han avslöjar inte varför månmänniskorna ligger på en högre nivå än vi. Vi får aldrig veta vad de tänker, vad de känner, hur de lever. Vi måste bara tro på Fonton Freemasson när han säger att de är bättre än vi. Ytterst frustrerande. Istället citerar Krook.

Han citerar klassiska greker och romare. Han citerar moderna fransmän. Han citerar italienare. Han citerar dramer. Han citerar dikter. Han citerar vetenskapliga texter. Han är inte intresserad av att skriva en berättelse. Han är inte ens intresserad av att formulera ett filosofiskt traktat - främst verkar han vara intresserad av att bevisa hur lärd och beläst han är. Inte någon värst lovande premiss för en science fiction-bok.

Och Krooks prosa? Om det finns ett kantigt, konstgjort, konvoluterat sätt att uttrycka en icke fullt färdigt formulerad tanke, så väljer Krook detta sätt. Och krånglar till det hela med ett par irrelevanta citat. Krooks meningar är lika långa som de är diffusa. När han kommer till paragrafens slut verkar han inte längre själv komma ihåg vad det var han skulle säga. Men ingen skada skedd - ett Vergilius-citat räddar allt.

Ändå har boken sina kvaliteter. Det här är en ganska intressant produkt av upplyssningstiden eller åtminstone upplysningsandan. Jag misstänker starkt att den skämtar rätt fritt med tidens tankegångar och karakteristiska griller: tankar vår tid så gott som helt har glömt bort. Detta gör att boken inte alls fungerar som den borde. Namnet på huvudpersonen - Fonton Freemasson - ja det måste ju vara en hänsyftning till frimurarna? Men vad betyder det? Jag har ingen aning. En annan sak som slår mig är hur okristen boken är, rent av ateistisk. Kanske det beror på att Krook är prästson. Intressant, i varje fall.

Trots allt är det inget under att Krooks bok är bortglömd. Det är ingen stor orättvisa an sich. Tanckar om jordens skapnad är en stökig bok och tungläst som bara vad: främst något för akademikern.

Men faktum kvarstår: den första svenska science fiction-boken är skriven av Johan Krook från Finland. Och riktig science fiction är det det handlar om: en helt stilren utopi och satir.

Det är något man kan vara ganska stolt över. Därför tycker jag vi kan förlåta Krook hans något klumpiga text - det är inte alltid lätt att vara först.