Herr Corpwieth

Klockan 9.56 på aftonen sker det. Herr Corpwieth ser den bleka, seniga handen när han sitter på Catani och dricker whisky.

Det brukar han sällan göra, vara ute så pass sent. Hellre sitter han hemma i sitt trevna arbetsrum och översätter detektivromaner. Detektivromanerna är hans stora passion. Dagen är 5.12, en lördag. Året 1914. Staden Helsingfors. Restaurang Catani ligger, om jag inte fullständigt missminner mig, på Södra Esplanaden helt vid Skillnaden (ungefär där Bensows hus idag är eller kanske just bredvid). Orsaken till herr Corpwieths besök i den berömda lokalen är att han på en väns uppfordran läst Ture Jansons Catanipoesi och vill nu själv se restaurangen. Besöket är alltså hans första.

På menyn står det pilaff och lamm på tartariskt vis. Vaktmästaren heter Wagner. Herr Corpwieth röker cigarretten Klubb 7, poeten Ture Janson yruracbat. Herr Corpwieth kan förresten på lukten skilja 183 olika cigarrsorter.

Handen herr Corpwieth ser tillhör en man som sitter med trenne bekanta herrar: herr Melón, herr Söderholm och herr Nässelllöf. Herr Corpwieth kan inte urskilja mannens ansikte. Mannen har en engelsk pipa i handen. Men vem är mannen?

Herr Corpwieth får inte sitta länge ensam. Hans frid störs av en apotekare som behöver hans hjälp. Någon har gjort ett inbrott i hans apotek och stulit kokain. Apoteket är på Skatudden, Lotsgatan 21, och heter det Trettonde apoteket. Gentleman-detektiven herr Corpwieth accepterar uppdraget och listar snabbt ut vem den skyldige är.

När klockan slår tolv är han tillbaka i restaurangen och där konfronterar han banditen. Det är ingen annan än mannen med den vita handen. Och han i sin tur är - Sherlock Holmes!

Holmes är slug - Corpwieth slugare.

Herrarna Melón, Söderhjelm och Nässellöf är egentligen den enigmatiska författartrion Tre herrar det vill säga Olaf Homén, Henning Söderhjelm och Emil Hasselblatt, tre bibliotekarier på Universitetsbiblioteket, och gentleman-detektiven Corpwieth deras skapelse i en av Finlands allra första detektivböcker, novellsamlingen Herr Corpwieth, gentleman-detektiv (Holger Schildts förlag, 1914). Boken är inte landets första deckare - Rudolf Rikhard Ruth, med sin tidiga nom de plume Rikhard Hornanlinna (han skrev även tidiga science fiction-berättelser som H.R. Halli), hann före med sina noveller om den ytterst soignerade privatdetektiven Max Rudolph i två smärre häften: Kellon salaisuus, Suomalaisia salapoliisikertomuksia 1 och Lähellä kuolemaa, Suomalaisia salapoliisikertomuksia 2, båda 1910.

Corpwieth är en av de trevligaste skapelserna inom den finländska deckargenren. Hans äventyr är relativt små och hemtrevliga, mysiga, men samtidigt trovärdiga och sitter väl i både miljön och tiden. Man kunde kalla Corpwieth för en hemspunnen Holmes (och Holmes förekommer nästan i varje berättelse, genom diverse syftningar) som tar sig an smärre problematiska fall som berör hans närmaste krets. Som gentleman-detektiv refuserar han naturligtvis varje honorar. Han behöver inte pengar, han jobbar ju på Universitetets bibliotek som amanuens (och har säkerligen privata medel, får man nog anta) och att detektera är enbart hans hobby.

Det särskilt underbara är den precision med vilken författarna beskriver sekelskiftets Helsingfors. För den inbitna helsingforsaren är det helt extatiskt att läsa hur man promenerar på bekanta gator (som ibland bär ett snadigt främmande namn) och bevistar svunna tiders mytomspunna lokaler. Universitetets bibliotek är sig likt men rotundan är nästan splitterny och kallas charmant för Nybygget. Spårvagnarna trafikerar, hornmusiken klingar på Esplanaden framför Kapellet, det dricks kaffe och röks cigarretter på Fazers café. Det finns bilar (även kapplöpningsbilar!) och till och med motorbåtar men dessa nymodigheter är relativt sällsynta och därför naturligtvis anmärkningsvärda. Mycket har ändrats, mycket finns kvar. Corpwieths Helsingfors är överklassens lata, lite sömniga, lindrigt tjechovska stad: det här är trots allt flanörernas galanta tidsålder. Och Helsingfors är en trygg och trevlig småstad lite vid sidan om allt. Brottslingarna är ofta utbölingar från utlandet men kan lika väl vara "en av oss" dvs. ur stadens elit eller societén.

"En kriminalhistoria, låt vara att den är fiktiv, är ett dokument, likaså gott som ettvart annat. Den kan studeras socialt, psykologiskt, artistiskt - hur du vill. Och det bästa av den moderna detektivlitteraturen rör sig i en stimulerande luft av logiska kombinationer, som har något av de matematiska kalkylernas förtunnade intellektualitet", säger herr Corpwieth i novellen Klackarna.

Ett av Corpwieths fall, 639. VII. 5., äger rum på biblioteket - en av böckerna innehåller ett komprometterande brev som kan förorsaka krig mellan Tyskland och Frankrike. Men det gick ju inte an. När bibliotekets ledning fick reda på att personalen fabricerade futtig detektivlitteratur och var fräcka nog att blanda in biblioteket i denna sorgliga men framför allt vulgära aktivitet så satt de genast stopp för det hela. Därför har vi endast en volym Corpwieth på sex noveller. Söderhjelm fortsatte med detektivlitteraturen som Lennart Wikström med Guldgruvan (1916) och Dubbelmannen (1918). Varkendera volym finns på Stadsbiblioteket, alas and alack, så att om dessa texter kan jag tyvärr inte yttra mig. Men Henning Söderhjelm kan vi även tacka för en sak till. Han var nämligen den unge Runar Schildts idol och förebild.

Novellen där Corpwieth och Holmes möts heter Äventyret i trettonde apoteket och avslutar samlingen. Holmes utmanar herr Corpwieth och förlorar. "(. . .) nej jag tror vi inte sända någon rapport till doktor Watson", säger Holmes som i övrigt inte är någon dålig förlorare.

Corpwieth är förresten baserad på en kollega vid namn Holger Nohrström. Nohrström gav ut sin egen deckare 1916: Den gåtfulle dubbelgångaren. Texten hade så klart en anknytning till Corpwieth-berättelserna. Som nom de plume använde han naturligtvis Mr C.

Det förfärliga är att det inga nya upplagor existerar av boken. Det finns originalupplagan från 1914 men därutöver ingenting. En skam! säger jag.

Post scriptum: Radioteatern verkar ha sänt ett par av Corpwieth-novellerna som hörspel år 1986: Herr Corpwieth, gentleman-detektiv, och Tomas Melóns äventyr och Herr Corpwieth, gentleman-detektiv, och problemet med den stulna korsetten, i dramatisering av Gunilla Hemming. Dem skulle man bra gärna höra i repris - perfekta sommarhörspel?

Post post scriptum: Corpwieths äventyr förfinskades år 2003 av de trenne herrarnas senfödda kollega på Universitetets bibliotek, Heikki Kaukoranta. I boken finns även, intressant nog, Mr C:s Den gåtfulle dubbelgångaren.