Inte undra på. Man har försökt få tag i Mr. C:s (alias Holger Nohrströms) lilla bok Den gåtfulle dubbelgångaren (1916) som är en fri fortsättning på herr Corpwieths och hans vänners detektiva äventyr, men boken finns ingenstans att hitta. Orsaken läser jag i Heikki Kaukorantas Corpwieth-förfinskning: bokens hela upplaga var 25 exemplar.
Måtte vara en av landets allra raraste bibliofiliska rariteter.
Men som tur finns den ju i Kaukorantas Corpwieth-översättning. I berättelsen bli Melón åter kidnappad. Det sker på samma sätt som i berättelsen Thomas Melóns äventyr och även gärningsmannen är densamme. Men hur - han är ju död! Söderholm åtar sig fallet. Det ser ut som illgärningsmannen är någon som står mycket nära Melón, kanske rent av någon som jobbar på biblioteket?
Söderholm börjar snoka och finner intressanta saker. Och efter ett par dagar vet Söderholm allt. Han tar med sig Melón till en biograf, Maxim, på Norra Esplanaden. Melónen har aldrig varit på en biograf, aldrig sett en levande bild, dylika nymodigheter bara föraktar han. Söderholm insisterar och underligt nog stöter de i föreställningen på alla de misstänkta. Filmerna börjar spela, och där ser de plötsligt lösningen med egna ögon, helt som Söderholm visste att de skulle. Kidnappningen har nämligen filmats och visas nu som en reklamfilm. Reklam för vad? För julens bästsäljande deckarbok: Herr Corpwieth, gentleman-detektiv. Det fanns aldrig något egentligt brott, allt har varit ett skämt på Melónens bekostnad och en vitsig PR-stunt.
Corpwieth förekommer ej alls i berättelsen. Nej, jag har fel. Han förekommer ej i handlingen, men det är ju han som är författaren Mr C.!
Den gåtfulle dubbelgångaren är kanske inte exceptionellt bra som en deckarhistoria men desto intressantare som metafiktion och kulturhistoriskt dokument om Helsingfors anno 1914 och kulturkretsarna kring Universitetsbiblioteket. En av de, till exempel, misstänkta heter Segerroos och öppnar vi upp pseudonymen hittar vi den verkliga mannen bakom namnet och han är ingen mindre än Runar Schildt, som ett tag faktiskt arbetade på biblioteket.
Kaukorantas bok förtjänar för övrigt att bli uppmärksammad. Med sitt grundliga post scriptum och alla de intressanta små detaljer Kaukoranta har fiskat fram är boken helt obligatorisk för den som vill sätta sig in i ämnet Corpwieth. Kaukoranta berättar bland annat att amanuensens arbetstid på den tiden var tre timmar, 12-15. Så de hann nog med lite flanerande också i Espis och på Fazers café. Här har vi gamla kartor, gamla fotografier (bland annat på författarna), adressförteckningar (var protagonisterna bodde när Corpwieth kom till), bibliografier, korta biografier, bokens samtida recensioner - till och med det brev som bibliotekets chef Schauman skrev för att sätta stopp för suspekta corpwiethska aktiviteter hos yngre amanuenser. Och sedan har till och med ett irriterat brev från Watson till Schauman, publicerat i Åbo Underrättelser. Fenomenalt, måste man säga.
En rolig liten detalj som jag la märke till. Melón och Corpwieth träffas framför Akademiska bokhandeln på Alexandersgatan och fortsätter till Maxim på Norra Esplanaden 39. Maxim gav vika för Kino-Palatsi, som i sin tur 1965 gav vika för - Akademiska bokhandeln! Lustiga små sammanträffanden.
En annan rar bok som jag försökt få tag i är Axel Gabriel Ingelius Det gråa slottet från 1851. Kanske landets tidigaste spökroman. Ingelius var ursprungligen komponist men fick aldrig någon framgång. Sedan blev han musikkritiker och författare. Hans andra mera kända verk är teaterromanen Heinolablomman. Eftersom Det gråa slottet inte fanns att hitta fick jag nöja mig med Ingelius första bok Granriskojan från 1849 i, hör och häpna, originalupplaga. Och ännu från stadsbiblioteket. Av det lilla jag läst i boken verkar den, hmm, något sentimental och melodramatisk. Hoppas på spöken eller ens något intressant. Får se.
Ingelius dog för övrigt redan som 46-årig på ett lite snopet sätt. Efter en fest verkar han på hemvägen ha gått lite vilse och förfrusit sig. Henry Parland däremot dog redan som 22-åring 1930 i Kaunas. Honom har jag på sistone läst mycket. Dikter, essäer, men framför allt kortprosa. Det visar sig nämligen att en hel del av hans noveller och prosafragment mycket väl kan klassas som science fiction eller fantasy. De bästa styckena påminner en om Franz Kafka och Jorge Luis Borges, vilket då inte är alls illa. Särskilt när man beaktar hur ung Parland var när han skrev dem och även det att han inte nödvändigtvis hann stilisera eller ens slutföra alla texter.
En annan sak är fullständigt häpnadsväckande. Parland skrev på svenska. Men det var ju inte alls hans modersmål. Hemma talade han tyska, med tjänstefolket talade han ryska, när de flyttade till Finland lärde han sig finska. Det var först när familjen flyttade till Grankulla som han lärde sig svenska, som sitt fjärde språk.
Vilken produktion gick vi inte miste om när han avled så tidigt som han gjorde. Skulle han ha fortsatt med fantastik eller börjat skriva deckare? Eller något helt annat, till exempel filmmanus? Omöjligt att säga. Intressant skulle det i varje fall ha varit. Och eftersom hans lilla poetiska drömlika fantasyberättelser är det finaste han presterat inom prosan så vore det knappast omöjligt att han skulle ha, på ett eller annat sätt, fortsatt att odla denna del av sin litterära trädgård - den som gav de härligaste frukterna.
Skulle för övrigt inte vara så dumt med en ny upplaga av hans kortprosa. Nu har vi ju endast Den stora dagenefter från 1966. Vore nog dags.
No comments:
Post a Comment