Jag hatar science fiction!

Inte jag, nödvändigtvis. Men kulturmänniskor.

De an sich, men särskilt, har jag märkt, finlandssvenska kulturmänniskor. Det är åtminstone vad jag har uppfattat och upplevt. "Jag hatar science fiction!" är en replik jag personligen stött på, flera gånger, i riktiga kulturkretsar när det framgår att jag, en till synes acceptabel individ och någon som håller på med kultur på riktigt, även håller på med och till och med producerar science fiction.

När man sedan reder ut saken framgår det att tex. Aldous Huxley är ok, samma sak med Orwell. Martinson - underbart! A Clockwork Orange - en superb satir! Swift - oerhört fina grejor! Science fiction, påpekar jag. Men, påpekar de, det är ju litteratur! Riktig litteratur! Medan science fiction är rymdskepp och monstrum och lasersvärd!

Bara för barn. Och efterblivna. Inget med verkliga världen att göra.

Försöket att förklara följande faktum brukar inte alltid bära frukt. "Science fiction är främst och när genren är som bäst ett verktyg och en metod att både utforska och beskriva vår egen värld och samhället vi lever i genom att ändra på vissa saker så att vissa andra saker blåses upp och ur proportion och därmed kan ses mera sanningsenligt för vad de egentligen är." Men går det hem? Inte alltid.

Kom bara att tänka på det här när jag satt med i en panel på årets stora inhemska science fiction-evenemang Finncon 2010: 150 år finlandssvensk fantastik.

Det ironiska med panelen är detta: så gott som alla författare vi diskuterade är etablerade författare, höglitterära högdjur - dvs. riktiga författare. Och de har skrivit fantastik: science fiction, fantasy eller skräck.

Vem omnämnde vi? Nå naturligtvis den finlandssvenska science fictions fader Zacharias Topelius. Därutöver bland andra: Runar Schildt, Henry Parland, Ralf Parland, Oscar Parland, Solveig von Schoultz, Tove Jansson (fast det egentligen var meningen att ha en tovejanssonfri fantastikpanel - men det sket sig ju totalt!), Bo Carpelan, Björn Kurtén, Kjell Lindblad, Irmelin Sandman-Lilius, Merete Mazzarella och Petter Lindberg. Inte direkt världens minst distingerade schack. De här kom vi att tänka på så att säga off the cuff när vi panelister bollade med böcker vi själv tyckte om och ville uppmärksamma. Flera finns det. Massor.

Den finlandssvenska fantastiken kanske inte är världens bredaste men vi har rötter, vi har anor och vi har etablerade författare. Riktiga författare.

Det behöver inte alltid handla om rymdresor. Eller monster. Det kan göra det. Science fiction är inte barnlitteratur. Den kan vara det. Science fiction behöver inte äga rum i framtiden. Den kan göra det. Science fiction kan äga rum när som helst, äga rum var som helst. Det är det som är det fina med genren, som skänker författaren en sådan enorm frihet att göra vad som helst, skriva vad som helst - och även hur som helst. Inga normala regler gäller längre. Science fiction-författaren är fri.

Science fiction är, för att vara lite pompös, alla andra litteraturgenrer kombinerade. Och lite till. Den handlar om allting. Allt man bara kan hitta på. Det är den enda gränsen.

Men främst av allt handlar science fiction om oss. Och världen vi lever i. Science fiction är vår spegel. Science fiction/fantastik är ett verktyg - ett underbart smidigt och användbart verktyg vi kan använda oss av när vi vill undersöka var vi är, hur vi hamnade dit och varthän vi riktigt är på väg. Monstrumen inom genren är för det mesta vi själva och de som kallas monstrum (till exempel det namnlösa monstret i Shelleys Frankenstein) de tragiska hjältarna. Det gäller bara att kunna se, att kunna läsa rätt.

Det verkligt dumma vore att förkasta en hel genre bara för att det finns dålig litteratur inom den. Det finns det, massvis. Men. Inom vilken litteraturgenre finns det inte dålig litteratur? Inom vilken litteraturgenre finns det inte dumma och lata historier och dåliga och klumpigt skrivna böcker? Är det verkligen en bra idé att döma eller fördöma och därmed förkasta en hel litteraturgenre på basen av det allra sämsta som produceras inom genren i stället för att fälla domen efter genrens allra bästa och sötaste frukter? Är detta rationellt? Man frågar sig.

Vi science fiction-läsare är här och vi tänker inte be om ursäkt. Man tycker ju nästan lite synd om dem som inte läser science fiction. De tror på en enda värld, en verklig värld. Lättlurade stackare. Vi vet att inget sådant existerar eller ens kan göra det. Allt är mera komplicerat och diffust än så. Det finns inga eviga sanningar. Allt är flyktigt. Allt kan ändras inom ett ögonblick, en nanosekund. Det vi ser beror på varifrån vi tittar. Och med vems ögon. En gemensam verklighet? Inget sådant existerar. En gemensam verklighet är en illusion. Alla är inte starka nog att kunna inse det.

Vi science fiction-läsare har tränat vår hjärna och är starka nog. Inget överraskar eller förskräcker oss.

Nå - jag överdriver lindrigt. Kanske ändå Kalle Päätalo.